Självreglering...

Jag är av uppfattning att det mesta reglerar sig självt. Allt strävar efter det sanna, riktiga och ärliga balansläget. Man kan lura sig själv och påveka en situation, en människa, en verksamhet eller något annat genom att pyttsa in extra engagemang eller resurser och förskjuta balansläget tillfälligt. Men så snart man slutar så faller det tillbaka till det läge där det ska hamna.

Om det inte finns tid så kommer en relation eller verksamhet att självdö. Om det inte finns pengar så kan man inte köpa något eller leva över sina tillgångar. Om det inte finns känslor från båda hållen kan ingen relation eller kärlek uppstå. Om lusten är som bortblåst så blir det inget engagemang och driv framåt.

Allt för ofta går vi människor omkring med bilder i oss själva om hur vi tycker det ska vara, hur det borde vara, hur det måste vara. Men de här är så ofta väldigt sneda och förskjutna. Vi tar inte hänsyn till vad det faktiskt finns för ingående värden och förutsättningar. Vi lurar oss ofta. Bäste vore det att stanna upp och känna efter på ett tidigt stadie och komma fram till vart balansläget faktiskt finns någonstans. Det skulle spara mycket tid, resurser och negativa känslor.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Jag läser just nu en bok som handlar om acceptans som är intressant, lättläst och bra.

Acceptans kan man behöva tillämpa när det händer jobbiga saker i livet. Ofta tror man ju att livet ska vara enkelt och lyckligt utan negativa känslor eller upplevelser. Men det är en stor lögn! Livets normaltillstånd är att det är kantat av elände, problem och jobbiga saker.

Att kunna acceptera och hantera sina känslor och agera logiskt och förnuftigt då är väldigt bra men det kräver sin träning och självdiciplin. Även om det gör så ont så ont så ska man hitta ett sätt där man tillåter sig att känna smärta och lida men samtidigt inte springa iväg och göra irrationella saker.

Kan rekomendera boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Är du tillräckligt intresserad av det här så hittar du den.