Självreglering...

Jag är av uppfattning att det mesta reglerar sig självt. Allt strävar efter det sanna, riktiga och ärliga balansläget. Man kan lura sig själv och påveka en situation, en människa, en verksamhet eller något annat genom att pyttsa in extra engagemang eller resurser och förskjuta balansläget tillfälligt. Men så snart man slutar så faller det tillbaka till det läge där det ska hamna.

Om det inte finns tid så kommer en relation eller verksamhet att självdö. Om det inte finns pengar så kan man inte köpa något eller leva över sina tillgångar. Om det inte finns känslor från båda hållen kan ingen relation eller kärlek uppstå. Om lusten är som bortblåst så blir det inget engagemang och driv framåt.

Allt för ofta går vi människor omkring med bilder i oss själva om hur vi tycker det ska vara, hur det borde vara, hur det måste vara. Men de här är så ofta väldigt sneda och förskjutna. Vi tar inte hänsyn till vad det faktiskt finns för ingående värden och förutsättningar. Vi lurar oss ofta. Bäste vore det att stanna upp och känna efter på ett tidigt stadie och komma fram till vart balansläget faktiskt finns någonstans. Det skulle spara mycket tid, resurser och negativa känslor.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Jag läser just nu en bok som handlar om acceptans som är intressant, lättläst och bra.

Acceptans kan man behöva tillämpa när det händer jobbiga saker i livet. Ofta tror man ju att livet ska vara enkelt och lyckligt utan negativa känslor eller upplevelser. Men det är en stor lögn! Livets normaltillstånd är att det är kantat av elände, problem och jobbiga saker.

Att kunna acceptera och hantera sina känslor och agera logiskt och förnuftigt då är väldigt bra men det kräver sin träning och självdiciplin. Även om det gör så ont så ont så ska man hitta ett sätt där man tillåter sig att känna smärta och lida men samtidigt inte springa iväg och göra irrationella saker.

Kan rekomendera boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Är du tillräckligt intresserad av det här så hittar du den.

Den bästa filmen jag någonsin sett!

Äntligen säger jag! Äntligen händer det! Äntligen kan man få tyst på de där mupparna som skrattar och tycker att man ska skärpa sig och bara gå lägga sig i tid. Den här filmen berättar exakt hur det är för mig.

Mitt vakna dygn är på 17,5 timmar
Mitt sovande dygn är på 7,5 timmar
Och nu Einstin där ute! Vad blir summan av det här?
25 timmar BRAVO!

Så ta nu 30 minuter av ditt liv och titta på det här:

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=941340

Är stress en form av energi?

Jag kom och tänka på en sak när jag filosofierade lite kring stress och då man arbetar i grupp med något som ska genomföras.

Om en person inte tar ansvar för något som ska genomföras så blir alltid någon eller några andra stressade någon annanstans. Stressmängden för något som ska genomföras är konstant och den står i proportion till hur mycket som ska göras i förhållande till mängden resurser (tid, pengar, material) som finns tillgängliga.

Stämmer det här? Blir det så? Tänk själva om ni arbetar med andra i grupp och någon eller några inte tar ansvar och skiter i det som de ska göra. Då hamnar dubbel eller trippel arbetsbörda och press på dig.

Orsaken att jag jämför med energi i rubriken beror på att energi inte kan försvinna utan bara förflyttas och omvandlas till andra former.

Men ta initiativ för guds skull!

Alltså jag kan bli rätt uppgiven på personer som inte tar initiativ. Det är så lätt att vara ta en roll där man passivt tar emot och erbjuds saker. De vill ha allt mer eller mindre serverat och de har en massa åsikter om hur det ska vara och borde vara.

Ta en fest som exempel jag var på där det var lite blandade kompisgäng. Så direkt så samlas respektivt gäng i sina grupperingar. Och är det någon som anstränger sig för att faktiskt lära känna några andra nya människor. Nädå! Så klart det inte är. Utan alla hänger med de sina hela kvällen och inga initiativ. Och det absurda är att jag får frågor från mitt gäng som att "Du, känner du de andra som här" haha..alltså men SLUTA! Engagera er och lära känna dem själv! *suck*

Sedan har vi en annan variant där man kan fråga sig hur många det egentligen är som "bjuder in" kompisar till olika aktiviteter och hur många det är som passivt bara "blir inbjudna". Jag skulle vilja påstå att det är 10-90 i fördelning här. Om alla bara kunde anstränga sig lite och förstå att en själv inte är i centrum för händelsernas mitt. Varje människa tittar ut från dem själva och man måste förstå att man måste anpassa sig till dem om det ska bli någon kaka gjord. Men det känner allmänt tragiskt att det finns allt för många passiva och allt för få aktiva.

Förslag vad man kan göra åt det här!?

Varför följer allt samma mönster!?

Om man har varit med ett tag och gjort samma saker flera gånger och varit med i samma processer många gånger....ja då kan man märka att en typ av process följer ett bestämt mönster. Det känns likadant i början, det är intressant en viss tid och vid en viss tid börjar det dö ut. Det behöver alltså inte vara precis så men det finns ett väldigt fint känslomönster som går om och om igen hela tiden och man ser det här om man är obeservant.

Och nu pratar jag egentligen inte om det här med förälskelsen som dör ut utan jag pratar om mycket mer detaljerade små processer som kan handla om allt möjliget mellan två människor egentligen. Det kan uppstår sådan processer i lära känna processen, då man pratat väldigt intensivt, då det handlar om att börja lita på varandra, då man känner man håller på att tröttna på något, då man känner att det inte ger något, då man känner man vill komma vidare i livet.

Är det någon som förstår eller känner igen sig i vad jag skriver om för typ av företeelse!? Jag vet precis vad jag menar men det är väldigt svårt att sätta fingret exakt på vad jag menar för det är så väldigt finkänsligt och inget man normalt sett reflekterar över.

Det är rätt osannolikt egentligen...

Det är rätt osannolikt egentligen att två människor hittar varandra och sedan passar ihop. Tänk så många olika kategorier som ska passa ihop. Vi har utseende och i utseendet mänder av små detaljer som kan funka eller inte funka. Vi har egenskaper. Vi har beteenden. Vi har värderingar. Vi har geografi. Vi har åldrar. Sen har vi den oförklariga personkemin som iblans bara stämmer och ibland blir katastrof. Vi har visioner om livet. Vi har olika personligheter.

Jag tvivlar inte på att det kan finnas mängder av "rätta personer" för just en person men så har vi den stösta svårigheten av dem alla. Hur i helsike ska dessa personer HITTA varandra rent fysiskt?

Så hur sannolikt är det att två personer hitta rätt till varandra egentligen? Och hur mycket kompromissande måste de egentligen göra för att de ska funka!? Finns den där perfekta relationen, kärleken eller paret?